Måndag 2 april
Möten med myndigheter i Östersund samt Företagarna
Tisdag 3 april
Besök i Pajala för att träffa kommunledningen, företagarorganisationer och representanter för gruvverksamhet
Onsdag 4 april
Möte med partidistriktet
Träff i Tåsjö angående jordbruksnäringens utveckling
Möte i Hoting om riskkapital, företagsinvesteringar och Inlandsinnovation
Torsdag 5 april
Möte med Tillväxtverket
Det traditionella 11-kaffet med fiskevattenägarna
I förmiddags besökte vi Hebron med organisationen Breaking the Silence som en del i vår studieresa här nere. Trots att man ändå tyckte sig ha en aning om hur situationen såg ut var det en chock att faktiskt se det med sina egna ögon.
Kort sagt kan man väl konstatera att den israeliska militären, i sitt uppdrag att skydda de israeliska bosättarna i Hebron, har gjort stadskärnan till vad Breaking the Silence kallar för en spökstad. Och spöklikt var det - där det tidigare funnits marknader, folk och liv fanns bara stängda och igenbommade dörrar. (Speciellt läskigt blev det när vi fått kliva in några minuter på den palestinska sidan - där rådde ingen brist på liv och rörelse, och man kunde se vad som verkligen försvunnit från stadskärnan.) Palestinier får inte köra på gatorna, och på många av dem får de inte ens gå. Som ett resultat har de flesta tvingats lämna sina hem - får man inte kliva ut genom sin egen dörr utan är hänvisad till att klättra över taken är det inte konstigt att man överger sin lägenhet. Bara två palestinska familjer av fem bor idag kvar på a-Shuhada Street i centrala Hebron, och en ung pojke ur en av dem sitter i fönstret ovanför markisen på bilden nedan. Han är en av dem som inte får använda sin ytterdörr.
Tråkigt nog har också israeliska Supreme Court fegat ur i just frågan om bosättningarna, även om de vid något tillfälle beordrat en evakuering av ett par bosättningar som de dömt som illegala. Den stora frågan om "sterila zoner" där palestinier inte får vistas och andra åtgärder som Israels militär vidtagit backar man dock undan från.
Det kommer troligen ett längre inlägg när jag är tillbaka i Sverige, när jag har tid att redogöra för resten av dagensom inkluderade besök hos Fatah i Ramallah och Svenska Konsulatet som upprätthåller de diplomatiska kontakterna med Palestina.
Just nu befinner sig hela CUF:s förbundsstyrelse på en studieresa I Israel och Palestina. Igår fick vi en guidad tur i gamla Jerusalem, vilket var väldigt intressant ur ett historiskt perspektiv. Personligen blir jag lätt fascinerad av att saker som människor byggde för flera tusen år sedan fortfarande står kvar. Under kvällen fick vi också träffa den nye israeliske ambassadören, som tillträder sin tjänst i Stockholm i sommar, och chefen för det israeliska utrikesdepartementets Nordeuropa-avdelning. Under förmiddagen idag har vi fått föreläsningar från tre personer från tre olika avdelningar på det israeliska utrikesdepartementet om Israels relationer med Iran respektive Egypten samt en allmän om Israel-Palestina-konflikten. Med andra ord har vi hört den ena sidans argument här nere, och imorgon åker vi till Västbanken för att lyssna på palestinska organisationer.
I eftermiddags gjorde vi dock vad jag (som ju är lite skadad av mitt studieval) tycker var det absolut häftigaste besöket - vi fick en guidad tur av Israels Supreme Court. Kanske inte låter jättecoolt i alla andras ögon, men domstolen jobbar mycket med mänskliga rättigheter vilket flera europeiska domstolar (kanske även vår egen) skulle kunna lära av.
Mer rapporter kan komma under veckan, men det är helt beroende av Internetåtkomsten som är ganska sporadisk.
Idag på Svenska FN-förbundets diskussion om FN i framtiden hade jag äran att få sitta panelen tillsammans med Inga-Britt Ahlenius, som nog inte kräver någon närmare presentation, och Aleksander Gabelic, ordförande för Svenska FN-förbundet. Det var en oerhört intressant och lärorik diskussion där Ahlenius inte minst lyfte vikten av ledarskapet inom FN, som inte fungerar idag.
CUF driver på för att säkerhetsrådet ska reformeras, att de permanenta platserna och vetorätten ska tas bort, och det var inte direkt alla på seminariet som trodde att det alls var möjligt. Jag är dock övertygad om att lägen förändras med tiden, och att även svåra beslut kommer att fattas en dag.
Något vi dock var helt överens om var att Sverige skulle behöva ta initiativet bland de 188 länder som inte sitter med trumfkort och driva på för en förändring. Vill man ha något gjort, så får man göra det själv, helt enkelt.
Så blev det slutligen tre centerpartistiska riksdagsledamöter, Abir, Fredrick och Rickard, som röstade nej till implementeringen av datalagringsdirektivet. (Ytterligare en, Erik A Eriksson, hade röstat nej om inte hans tåg råkat ut för en grov försening.)
Det ger mig hopp. I mina ögon är det en stor seger. Det är den här dagen som jag förhoppningsvis kommer att se tillbaka på om tjugo år som dagen då det vände och vi började rulla tillbaka övervakningssamhället.
Det kräver dock att det börjar hända lite i de andra partierna också. Man skulle kunna börja med det andra partiet som betecknar sig som liberalt, men förutom uppgivna konstaterandet från LUF har jag inte hört något från Folkpartiets sida.
Sen finns det de inom Moderaterna som kallar sig liberala. MUF gjorde ett försök att få med sig dem, men vann visst heller inget gehör.
Socialdemokraterna vill jag minnas gjorde stor affär av att de minsann var integritetsvänliga i valet - trots att det är de som drivit på för det här direktivet när de satt i regeringsställning. (En regeringsställning som stöddes av MP och V, som man ändå får säga röstade rätt idag.) SSU har jag inte hört något från alls i debatten.
Man kan konstatera att det återstår en hel del jobb - men man kan också konstatera att det finns folk som är villiga att göra det jobbet. I alla fall inom Centerpartiet.
Drar strax igång och debatterar arbetslöshet, finanskris och pensionsålder på Nösnäsgymnasiet. Samtliga förbundsordföranden utom MUF:s och KDU:s är på plats - största uppslutningen sedan jag började! Kul!
Coolt också med killarna som drivit den här debatten som sitt projektarbete. Fler unga behöver ta plats i politiken!
Ikväll briserade nyheten att Fredrick Federley, riksdagsledamot för C i Stockholms stad och min föregångares föregångare på CUF:s ordförandepost röstar nej till implementeringen av datalagringsdirektivet på onsdag.
Det är förbannat stort och betyder väldigt, väldigt mycket för någon som jag, som valt att försöka arbeta inifrån för att stoppa Bodströmsamhällets framfart. Till och med Aftonbladets ledarblogg uttrycker sitt gillande.
Fredrick var en stor förebild för mig när jag började engagera mig i CUF. Typ det största som hänt i mitt då 17-åriga liv var när han, efter att jag varit uppe i talarstolen på CUF-stämman i Örebro och debatterat skolan, högg tag i mig och sa: - Bra gjort!
På onsdag, efter omröstningen, kommer jag kunna återgälda det lite, med hela CUF i ryggen. Då är det min tur att hälsa "bra gjort" från djupen av mitt hjärta - och förhoppningsvis till fler än bara Fredrick. Jag hoppas att fler C-ledamöter följer hans exempel, ja, även ledamöter av andra partier som håller medborgarnas rättigheter högre än lite böter till EU.
Oh, och Fredrick - du kan räkna med CUF:s stöd i valet 2014.
Jag skulle nämligen inte våga säga att jag lyckats med allt jag ville när jag kandiderade förra året - än. Det tar mer tid än vad jag trodde att växa i rollen som förbundsordförande, och jag är verkligen inte färdigväxt än. Lägg därtill en så gott som helt ny styrelse där alla varit otroligt engagerade men där många gamla rutiner tappats bort, och att jag hela tiden haft min examensuppsats släpande (de sista redigeringarna av den görs faktiskt i skrivande stund) och man kan se att det inte bara finns utrymme för förbättring nästa verksamhetsår, utan också möjlighet. Får jag stämmans förtroende så är det också vad jag kommer att arbeta vidare på - att få CUF:s åsikter att synas mer, att bygga ett starkare ungdomsförbund.
För en sak är väldigt tydlig: När CUF:s medlemmar sluter sig samman och verkligen driver en fråga, då hamnar den också på den politiska agendan. CUF:s medlemmar kan ta åt sig stora delar av äran för att datalagringsdirektivet alls debatteras inför onsdagens beslut, och det är bara med deras stöd i ryggen som jag kunnat driva en hård linje gentemot vårt eget moderparti. Att få fortsätta att leda ett ungdomsförbund som visar sådan kraft och övertygelse i de frågor som berör, det vore en ära. Tillsammans tror jag nämligen att vi kan nämligen förändra världen.
Efter förra veckans avslöjanden om att Sverige planderade samarbete med Saudiarabien kring byggandet av en vapenfabrik deltog jag som talare vid en demonstration mot vapenexport till diktaturen igår. Pratade dock mycket kort då det är en väldigt enkel fråga: Svenska vapen ska inte hamna i diktaturers händer. Det finns inget som rättfärdigar det.
